stolenmoments

• Till bloggens startsida

Vart jag mig i världen vänder...

2014-03-28 @ 14:43:00

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommentar undernärd...

2014-01-19 @ 16:13:36

Ledsen

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

ÄTSTÖRNING

2013-06-25 @ 21:35:10

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

LÄNGE SEDAN men här kommer ett hej

2013-06-20 @ 13:58:40

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och helt plöttsligt...

2013-01-05 @ 20:46:00

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Knäcke, julkaffe och Ariel

2012-12-01 @ 06:30:15

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Svulla och goda gärningar

2012-11-28 @ 18:59:18

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ersättning

2012-11-19 @ 17:50:15

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bara massa teori men ingen praktik

2012-11-08 @ 15:36:47

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Not gonna need you if I fall

2012-10-18 @ 00:13:11

Permalink Dagens Kommentarer (3) Trackbacks ()

ojoj hej!

2012-10-02 @ 02:52:46

Permalink Dagens Kommentarer (3) Trackbacks ()

Alkohol eller mat, blod och tårar

2012-09-15 @ 11:32:56

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

jag bara är, lever, fast inte lever!

2012-08-31 @ 11:27:51

Dikter eller texter, brev eller bara flumm.
Stavning eller ord, rader som flyter.
Panik och ångest, plågas och dövas.
Allt från vitt till svart eller hund till katt.
Fnatt och spratt glatt och platt
Vad är de jag vill ha? Något för att sanna kvar
Vad kan de då va?
Ja, något som gör att allt blir bra…

Permalink Dagens Kommentarer (1) Trackbacks ()

För stora kontraster

2012-03-11 @ 01:00:29

Ojojoj... här snackar vi inte liten berg och dalbana utan GIGANTISK. Ja, lite enklare uttryckt så är det antingen svart eller vit och svårare än så är det inte. Jag har varit extremt dålig på strukturen efter vistelsen på HIVA, för ca 2mån sen skulle jag tro. För en hel vecka låg min så extremt aktiva kropp så still den bara kunde.Har knappt inga minnen heller direkt. Minns bara att andra veckan började jag kunna resa mig upp och gå m.m utan att tuppa av. Min kropp orkade inte ens ha ångest och då jäklar är det något som är på tok. ,Just i den stunden va kontrasterna stora just för att jag inte kunde göra något åt situationen. Jag va totalt handlingsförlamad och utan familj, vänner och personal som ställer upp extra vid sådana tillfällen, de är så värdefulla att jag inte vet hur jag ska kunna visa min tacksamhet Och som ni vet kom det ett bakslag till., MAGEN och den historien finns i det tidigare inlägget om ni inte läst. Mellan dessa incidenter hände det även bra saker i mitt liv. Jag fick rida en underbar häst, åka till en annan stad, åka och se en vän prestera något stort. Och faktiskt så har små godbitar som att hålla sams med mamma mer, göra små saker tillsammans utan tjafs, ha kvalitetstid med de människor jag känner att jag kan må bra av och att det är ömsesidigt. Och bara försökt att se att våren kommer med ljusare tider. Haha... å gud, vad skriver jag? kan jag stå för allt detta positiva? Just där jag sitter nu kan jag de, Och idag när en superbra personal va här på morgonen va jag helt vild, galen och hade panik. Och där va kontrasten ;( hehe... får väl försöka inse att jag är väldigt ostabil och speciellt då som sagt efter allt sjukhus, smärtor och ja, mer sjukhus. Och som jag sagt innan så är jag en olycksfågel och ja det är SOLKLART. Så just nu, idag i denna stund överväger jag om hur jag ska gå till väga. Akuten icke akuten. Ängel vs Djävul, Vitt eller svart...Och jag antar att ni fattar att jag hatar just de stället, sjukhuset och Akuten. På ett sett skäms jag så, ja skam och skuld det gamla vanliga. För alla gånger det varit intox eller självskador så är Akuten destination ett. Och eftersom många av de besöken inte varit i vaket, medvetslöst eller klart i tillstånd så tänker jag bara på alla som tagit emot mig. Undra vad dom tänker. Slöseri på landstingets pengar eller det är vi som betalar skatt... Hmm... Vilket fall så är det inte pga psyket bara så ni vet. Natti

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och där tryckte ni ner mig lite lite till...

2012-03-08 @ 02:28:50

Som ni kanske märker har jag haft en tuff period. Inte bara psykiskt utan också fysiskt. Så just nu är jag inne i en åter hämtnings fas kan man säga. Och just nu är det JÄVLIGT jobbigt. Eftersom allt tycks gå mot mig så kan det väl fortsätta göra det. Och jaa, lite så har det varit både igår och idag. Felet med min mage va en sprucken blindtarm vilket inte är bra och kan få allvarliga konsekvenser. Där av den drastiska åtgärden som behövde göras vid operationen. Bemötandet på kirurgen va nonchalant och nu i efterhand inser vi att om dom hade kollat hur jag mådde lite oftare hade kanske incidenten aldrig skett. Och eftersom mitt allmänna tillstånd försämrades under vistelsen på kirurgen borde dom reagerat. Men ja, nu sitter jag här med smärtor vid i stort sätt varje rörelse jag gör istället för att va ute i det vackra vårvädret. Smärtan kan hålla i över 6månader. KUL. Trodde heller inte jag kunde få sämre sömn men så har det blivit. Mitt hyperaktiva liv har gjort en drastisk ändring och blivit raka motsatsen. Skulle kunna skriva massor om allt jag varit med om både på psyk och på den somatiska sidan. Det tragiska är att sjukhus även drar med sig traumatiska händelser som kommer förfölja mig livet ut. Så istället för att reagera när det händer en negativ situation, någon gör fel, otrevlig personal, självmord, inte bli lyssnad på, fördomar m.m reagerar man istället på om det är någon som är snäll och bra som kanske bryr sig. Tragiskt men sant så blir allt det där negativa vardagsmat när man varit så mycket på sjukhus den sista tiden. Hoppas ni har fått bättre bemötande än vad jag har fått inom sjukvården. Nähe, dags att jag och magen går och tänker på refrängen ;) Kram på er

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Syrgas, morfin och något som gick fel

2012-03-06 @ 02:09:46

Jag tror inte ni kommer tro att det är sant för själv tvivlar jag. För exakt en vecka sedan just vid denna tiden skulle jag och några tjejkompisar på en rodtripp upp mot landet. Allt va bokat och klart och alla i min omgivning tyckte att det va exakt det jag behövde. En weekend med bara skoj och försöka koppla bort allt. Läkare hade godkänt min resa och även han tyckte att ett break bara skulle vara till min fördel med tanke på allt jag varit med om den sista tiden. Detta va en morot som fick mig att kämpa för att få en så bra resa som möjligt. MEN så hände det som ingen trodde skulle hända. Jag tror att det är meningen, att jag inte är värd att få må bra och ha kul. För allt slutar alltid i kaos. Som i somras när jag och några skulle bo på hotell i gbg slutade med en stor krock då en man körde in i mig. Båda bilarna blev skrot och min va relativt ny och den nästan bäst krock säkra bilen i sverige vilket resulterade i att jag överlevde. Så det blev ingen resa. Efter de blev jag inlagd på LPT i 4mån viket va rena helvetet. Ja, jag va helt klart extremt självmordsbenägen så för min egen säkerhet va de det bästa, fast 4mån va för länge och när självmordstankarna lugnat sig blev man sjuk av de resterande 2mån då jag va extremt understimulerad och rastlös. Under denna tiden skar jag sönder en nerv i min vänstra arm Och den tiden blev det besök på IVA, ITVA och Medicin. Va även hos hematologen för att få blod intravenöst. Efter utskrivning fick jag en mer frihetskänsla fast ändå fången i mig själv. Men allt gick bättre än väntat och medicin och nya insattser med hjälp och stöttning av personal blev mycket bra efter förändringar. Tyvärr har det blivit några fler vistelser på akuten där min arm fick sys igen. Tur att läkarna på soma sidan inte kan se mina psyk journaler. Och som ni vet fick jag för ett tag sedan besöka hjärtintensiven då jag nästan höll på att stryka med. Riktigt läskigt. För visst, om man mår psykiskt dåligt och bestämmer sig för att ta livet av sig har man ett val (säger absolut inte att det är lätt och ibland syns bara en utväg och just då vet man inte bättre) Men där låg jag mellan liv och död kändes det som med livet i läkarens händer IGEN. Nu måste oturen vända....OCH VAD HÄNDER!!!?? Samma dag som vi skulle åka jag och mina tre vänner händer det igen. Akuten och lång väntan, ville hem så jag kunde följa med. Men vid 23,00 kom jag upp på Kirurgen och då åkte mamma hem. Ont, orolig och ledsen över allt bemöttes jag som tur va av bra natt personal. Smärtan i magen va nästan outhärdlig. De fyllde då min kropp med dropp, ketogan och morfin och den allra värsta smärtan klingade av en aning. Massa prover togs. Va själv på mitt rum tills en dam kom in ca 1timme efter mig. Vi båda låg med sjuka buksmärtor. Ångesten började krypa i mig för nu visste jag att de andra va på väg mot vår semesterort. Så med smärta, rädsla och ångest började jag till och med gråta. Minns knappt när jag gjorde det senast.Brukar nästan ALDRIG göra de. Tur att de va natt så ingen hörde.Personalen tittade nog till mig lite extra för de märkte att jag hade det jobbigt och ja, de fick komma typ en gång i timmen och ge mig morfinspruta. Hoppar fram en bit...Hela dagen som kom kände jag mig ganska borta av all medicin. Fastade och började bara spy galla. Ultraljudet va toppen så dom hade ingen brådska. Jag blev sämre och sämre. Hade inte feber när jag kom men nu denna kvällen fick jag hög feber. Klockan 01.00 mitt i natten blev det operation. Dom skulle ner och kolla med titt hål så dom målade två prickar på magen. Började vakna till på uppvaket runt 11 och hade lika ont som innan. Det kom en ssk och berättade att min operation INTE gått som väntat. Det va mycket värre. Så hade inte bara två hål utan ett stort snitt över typ halva magen, sönderskuren magmuskel och massa mer. Nu har jag varit hemma några dagar. Kan fortfarande inte sova i sängen och jag sover knappt över huvud taget. Fatta chocken att vakna upp. Gick på så stark medicin så den riktiga chocken kom nog när jag kom hem, Kunde inte resa mig, gå på dass, bära saker , gå, stånga och öppna dörrar och det värsta KLÄ PÅ SIG. Allt händer mig helt enkelt. Å vilket långt jobbigt inlägg men det är därför jag varit frånvarande. Hoppas ni har det okej. Massa kramar

Permalink Dagens Kommentarer (2) Trackbacks ()

Du skulle bara våga riva muren...!!!

2012-02-22 @ 00:03:44

“Sometimes you put walls up not to keep people out, but to see who cares enough to break them down.”

Permalink Dagens Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ny dag och nya andetag.

2012-02-20 @ 11:03:53

Just nu lider jag av den där dubbelmoralen. Ni vet, ängeln på ena axeln och djävulen på andra. Och vilken brukar vinna? Ja, det vet nog alla svaret på. Så inatt blev det natt vandring på isgator och fruset slask. Vilket ledde till orolig natt personal och vaken DBT-terapeut. Ingen bra kombo. Så klockan 03.45 klev jag innanför dörren. Frusen men med något mindre ångest. Vaknade runt sju tiden och fast bara ett par timmars sömn och över en timmes promenad i natt känner jag mig förvånansvärt pigg. Ny dag och den började med frukost och en liten ängel. Ta hand om er. Kram Minna

Permalink Dagens Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag och sjukhus

2012-02-09 @ 15:27:57

Hej på er. Nuuu är jag hemma efter ett antal vändor till och från sjukhuset. Jaa, allt är helt stört och jag orkar inte skriva om allt. Just nu är jag orkeslös och har svårt för att anstränga mig. Jag som är så sjukt aktiv och aldrig är still så såhär dåligt va det länge sedan jag mådde. Fick komma hem från hjärtintensiven igår kväll och mina boendestödjare blev inte glada. Dom ville att jag skulle stannat minst en natt till men det ville inte jag. Så jag tjatade mig hem. Tänkte jag lika väl kunde va däckad hemma som där och slippa se alla sjuka och höra alla ljud. Det hemska är att eftersom jag är psykiskt sjuk så tänker dom mest på de. Och denna gången sökte jag inte pga psyket utan mitt fysiska månde (eller det va mitt boendestöd som skickade ambulans). Dom tog mig inte på allvar och tänkte skicka mig till psyk och jag sa att jag inte skulle åka dit för jag kom inte in för mitt psykiska mående, okej då får du åka hem sa dom. När jag sedan reste mig och skulle gå kunde jag inte gå rakt, blev svart framför ögonen och jag höll på att svimma. Dom tog mig i varsin arm och skrek att jag skulle skärpa mig, skärp dig för fan. Men såhär kan vi inte släppa hem dig sa dom då helt plötsligt. Jag bara skrek att jag ville hem eftersom det va de dom hade sagt. Sen tog dom blodtryck ståendes och då va det dropp och upp till hjärtintensiven direkt och dom hade till och med kallat dit en psykläkare. Såå till alla er där ute som sitter med psykiska problem och kommer till sjukvården. Om ni känner att det är något som är fel och inte blir tagna på allvar, så stå på er. Allt detta bara för att jag har haft det trassligt i mitt liv. Det sista man vill är att bli bemött som om man är ett stort jävla psykfall utan bara människa.

Permalink Dagens Kommentarer (4) Trackbacks ()

Undra om det är ödet

2012-02-05 @ 23:51:47

Hej i kylan. Fy fan rent ut sagt. Mer än -20grader är inte okej, eller mer än -10 är inte okej. Känns som om alla kroppsdelar fryser till is, brrr. Annars har dagen varit ganska okej förutom nu då jag fick så jäkla ont i magen. Jag har många underbara vänner. Jag har några psyk vänner jag träffar en hel del och några har det verkligen klickat med trotts att vi är som natt och dag. Jag och en annan tjej kom fram till några bra saker idag. 1, att ett så hemskt ställe som psyk ändå kunde föra med sig något gott som vänskap 2, att både hon och jag trotts våra bakgrunder ändå klarat av skolan. 3, att vi är så "normala" att folk runt om oss aldrig skulle kunna tro att vi lider av psykisk ohälsa med ett dussintal diagnoser och allt som hör där till. Vi tar inte en vecka i taget utan mer 1sekund, 1minut, 1timma eller en dag i taget. Snart har jag varit hemma i 3månader. 3underbara månader om man jämför med de 4månader jag va inlåst. Gud vad jag uppskattar att kunna öppna dörren och gå ut. <3

Permalink Dagens Kommentarer (1) Trackbacks ()