När allt blir suddigt och en aning lurigt
2011-01-22 @ 16:08:34
Permission, och jag kan kalla det UNDERBART
Just nu vill jag bara där ifrån. Skita i allt och bara åka hem. Men nej. Jag måste stanna till minst på måndag. Känns inte bra att spendera en helg till på avdelningen även att jag faktiskt har permission just nu. Hela 5timmar. Ojojoj… ;)
I morgon är det 2veckor sedan. Jag blir mörkrädd när jag tänker på att tiden bara försvunnit framför mina ögon.
Jag blir rädd också. För vad som händer med mig. Jag minns inte saker jag gör på speciellt kvällar och nätter, för det är då jag har det som jobbigast. Det är då paniken och ångesten kommer fram, då rakbladen och tabletterna tas till (har även hänt på avd). Fan.
En tjej kom fram till mig idag och berättat att hon hade följt mig till mitt rum, hjälpt mig i säng för jag kunde knappt gå själv (inte en personal). Och när hon berättar minns jag inte. Jag blir så besviken på mig själv. Skämdes så trotts att jag vet att hon bara bryr sig. Hon har många bokstäver, ser lite konstig ut och ganska krävande men snällare och genomgod människa får man leta efter. Jag sa även de till henne (inte det där med att hon ser lite lusstig ut ;) att jag aldrig träffat en liknande underbar person som hon.
Jag passar inte in där.
Men igår va det jobbigt. Jag brukar aldrig gå och lägga mig innan 23.30. Men jag stod inte ut. Fick nattmedicinen vid 21.00 för jag ville bara sova bort all ångest och oro. Ville bara bort Fick 2stilnoct. Vaknade vid 01.30 fick theralen. Va uppe och virrade vid 04.00 fick 2atarax. Personal kom in vid 05.30. SOMNA OM. Jag virrade. Vid 07.00 gick jag upp i hopp om att dagen skulle gå bra. Dagen har gått sådär med tanke på allt. Jag är trött och känner mig lusstig i kroppen. Från natten. Från allt.
Mamma bakar bullar nu. Det luktar gott. Snart ska jag tillbaka till avd för att spendera ytterligare några nätter där men hoppas, HOPPAS på att få komma hem på måndag.
Men har jag blivit hjälpt? Jag vet inte. Kanske, lite.
En sak är jobbig denna helgen. Det är inte den ”bästa” personalen. Ingen av dom två jag kan prata lite med jobbar. Det är jobbigt. Den ena tjejen är lite drygt 40 och jobbar natt, helt underbar och världens bästa lyssnare. Den andra är en supersöt ssk som är lite mer go i och har gjort att jag faktiskt kunnat prata lite mer. Men som sakt. Ingen av dom är här nu och den ena vet jag inte ens om jag kommer träffa mer eftersom hon jobbar tis natt. På ett sett sorgligt att man lixom inte kan tacka för hjälpen. Men jag vill verkligen hem på måndag.
Saknar dig...
Mycket text nu eftersom jag inte varit/är hemma så mycket. Hoppas ni har förståelse.
Tänker på er.
Tusen bamsekramar
/Minna
Permalink Psykiatrin Kommentarer (2) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: gryningsljus
Det är ju bra att du hittat några du kan prata med, synd att de inte jobbar i helgen!
Jag mår lite bättre än de senaste veckorna, väntar bara på besked nu känns det som. Vågar inte börja leva igen så jag gör ingenting på dagarna bara hetsar...
Kram och ta hand om dig! Inga rakblad och inga mer tabletter! Tabletter kan förstöra din lever så du får gå i dialys resten av livet och det lovar jag att du inte vill! Rakblad lämnar ärr och även om du inte bryr dig just nu så kommer en tid när du önskar att de inte fanns.
Tänker på dig!
2011-01-23 @ 09:26:06
URL: http://anorexivardag.blogspot.com
Postat av: Elin
Vi kämpar.
Åh ta bort rakbladen. Använde avdelningen till det du inte klarar av att göra hemma. Jag använde också rakblad första månaderna på avdelningen. Eller ja, plural, de var flera.
Oavsett hur länge du blir kvar, så använd tiden så väl du kan. Och skit i om du blir hjälpt till sängen, tids nog kommer tiden där vara förbi och låt då den tiden ha varit till nytta. Men stanna inte där längre än du behöver. ATt bli fast för länge på en avdelning är farligt. Det kan sitta i i flera år. Jag märker fortfarande av saker frånden tiden. I längden hämmar det att ha varit där för länge. Och använd den personal du mår bättre av.
kramar
2011-01-24 @ 12:03:47
URL: http://uturanorexin.blogg.se/