Nobody said it was easy.
2010-09-26 @ 17:56:03
Varför?
Jag har ständigt den frågan snurrandes i mitt huvud. Varför? Varför blev det som det blev, varför händer detta just mig varför, varför, varför....?
Jag vet att det finns tusentals med barn och ungdommar som fått/får stå ut med samma sak som jag gör och har fått gjort under alla dessa år. Jag beundrar dom som har klarat sig igenom allt och orkat med sitt eget liv och allt som hör där till. Allt lidande man får gå igenom. Det är inte rätt, man ska inte behöva stå ut med alllt. Allt som egentligen är så fel... Men ibland har man inget val.
Fortsättning på min helg från förra inlägget... Det slutade med att jag gick ut från toan. Jag vågade inte va kvar där. Jag letade förbrilt efter pappa. Jag visste inte var han va och i vilket tillstånd. Jag visste då hur han kunde bli och jag hade fått ta hand om honom många helger innan detta skedde. Tillslut hittade jag honom i en utav våra skinnfotöljer. Han hade mer eller mindre somnat där bland allt folk som vinglade om kring runt om i huset. Med hög musik på och många röster tog jag pappas arm och skakade på honom. Jag ropade pappa, pappa vakna... Han vaknade inte. Jag blev så rädd. Trodde han va död. Det va inte första gången jag trodde de, men situationen med så mycket äckligt folk runt om blev jag förtvivlad när jag inte fick honom att vakna. Jag blev jätteledsen. Men såg att han andades och vred på huvudet. Han va full, inte bara full ASPACKAD. När min pappa är full kan han bli aggresiv, arg och mycket oförutsägbar. Man vet aldrig vad han tänker eller kan göra. Slutade med att jag gick där ifrån helt förstörd.
Det hände mer hämska saker den kvällen. Jag fick va med om mer, mer saker jag gärna önskat aldrig hade hänt. Jag fick se saker jag önskar att jag sluppit se. Men tiden har haft sin gång och det som hänt har hänt. Jag har nu börjat inse allt. Att de äckelgubbarna gjorde va fel och att det inte va mitt fel. Fast att jag hela tiden har tagit skulden själv. Det gör jag till en viss del fortfarande. Jag vet aldrig om tankarna kring detta kommer att försvinna.
Detta va en liten händelse som har speglat lite av mitt liv. Ett liv som jag aldrig levt. Jag vill leva eller vill jag dö. Inget mitt i mellan.
/Minna
Jag har ständigt den frågan snurrandes i mitt huvud. Varför? Varför blev det som det blev, varför händer detta just mig varför, varför, varför....?
Jag vet att det finns tusentals med barn och ungdommar som fått/får stå ut med samma sak som jag gör och har fått gjort under alla dessa år. Jag beundrar dom som har klarat sig igenom allt och orkat med sitt eget liv och allt som hör där till. Allt lidande man får gå igenom. Det är inte rätt, man ska inte behöva stå ut med alllt. Allt som egentligen är så fel... Men ibland har man inget val.
Fortsättning på min helg från förra inlägget... Det slutade med att jag gick ut från toan. Jag vågade inte va kvar där. Jag letade förbrilt efter pappa. Jag visste inte var han va och i vilket tillstånd. Jag visste då hur han kunde bli och jag hade fått ta hand om honom många helger innan detta skedde. Tillslut hittade jag honom i en utav våra skinnfotöljer. Han hade mer eller mindre somnat där bland allt folk som vinglade om kring runt om i huset. Med hög musik på och många röster tog jag pappas arm och skakade på honom. Jag ropade pappa, pappa vakna... Han vaknade inte. Jag blev så rädd. Trodde han va död. Det va inte första gången jag trodde de, men situationen med så mycket äckligt folk runt om blev jag förtvivlad när jag inte fick honom att vakna. Jag blev jätteledsen. Men såg att han andades och vred på huvudet. Han va full, inte bara full ASPACKAD. När min pappa är full kan han bli aggresiv, arg och mycket oförutsägbar. Man vet aldrig vad han tänker eller kan göra. Slutade med att jag gick där ifrån helt förstörd.
Det hände mer hämska saker den kvällen. Jag fick va med om mer, mer saker jag gärna önskat aldrig hade hänt. Jag fick se saker jag önskar att jag sluppit se. Men tiden har haft sin gång och det som hänt har hänt. Jag har nu börjat inse allt. Att de äckelgubbarna gjorde va fel och att det inte va mitt fel. Fast att jag hela tiden har tagit skulden själv. Det gör jag till en viss del fortfarande. Jag vet aldrig om tankarna kring detta kommer att försvinna.
Detta va en liten händelse som har speglat lite av mitt liv. Ett liv som jag aldrig levt. Jag vill leva eller vill jag dö. Inget mitt i mellan.
/Minna
Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()