I morgon är en annan dag...
2011-02-16 @ 21:33:32
Det är ronddag och jag har just nu tröstätit bullar som mamma va här med innan. INTE BRA! Grejen med mig är att jag inte har något lagom. Men vad är då lagom? Såklart är det individuellt men jag kan verkligen inte ha något mellanting och det är de jag kämpar efter. Så innan åt jag inte bara en bulle som en ”normal” människa skulle gjort utan jag hetsar i min 6st… helvete.
Annars så har jag plugg upp över öronen. Jag känner kraven från skolan, känner kraven från psyk och behandlingsenheten. Det jag minst behöver just nu är krav. Men kanske är det bara jag som sätter dessa kraven, dom kanske egentligen inte finns?
Men tillbaka till morgondagen. Torsdagar betyder rond. Jag ska träffa slutenvårdsläkaren. Han är lite läskig faktiskt, hehe. Jag vet inte alls hur detta kommer att gå. Det ända jag vet är att min öppenvårdsläkare inte vill att jag ska bli utskriven. Det är hon som känner mig, det är hon som vet det mesta om mig och som jag har pratat med sen i Oktober. Men jag tror seriöst inte att slutenvårdsläkaren bryr sig särskilt mycket om vad hon säger. Det känns inte som om han riktigt bryr sig, bara lite sådär ytligt ni vet!?
Och vad vill då jag? Självklart vill jag INTE vara där. Nä, det är inget man vill självmant egentligen. MEN jag vet också att jag har svårt att hålla mig över ytan just nu, att jag verkligen inte litar på mig själv. Jag vet vad min mamma tycker. Hon tycker att jag ska ha avd som en trygghet dit jag kan åka istället för att göra något dumt som både hon, läkarna och jag vet att jag är kapabel till. Det är läskigt. Men jag kämpar, annars vore jag inte här och annars skulle jag aldrig varit på avd.
Jag tar en dag i taget. Försöker lägga upp min vardag någorlunda ”normalt”. Överleva, kämpa, överleva, kämpa, ja, ni vet hur det är. Att aldrig riktigt veta hur det ska gå och hur man ska må dagen efter. Jag har tagit mina atarax nyss. Lugnade mig en aning. Men jag vet inte. Och jag vet inte riktigt vad jag ville få sagt med detta mer än att jag försöker få rätsida på allt. För innerst inne vill jag finns här för mina nära ock kära och då menar jag inte finnas här i min egna bubbla utan på riktigt, LEVA. För om jag ska leva i min egna bubbla som jag gör just nu, då kan det lika väl vara, skita i allt.
Ja, som ni förstår är det en jävla balansgång. Jag trippar på en tunn tunn lina och jag måste hålla 100%fokus för att inte ta ett snesteg och falla.
En hemsk och aningen påverkad Minna på avd
/Minna
Permalink Psykiatrin Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: gryningsljus
Lycka till i dag! Hur det än går så fixar du det! Det är alltid skrämmande att bli utskriven, särskilt när man varit på avdelningen ett tag som du har men du kommer alltid kunna ringa upp och prata en stund om du behöver och möjligheten att åka till akuten och bli inlagd igen finns alltid. Om du blir utskriven så ÅK DIT IGEN om du känner att du vill skada dig!!! Det är ju bra att du har behandlingsenheten, kommer du ha något boendestöd också när du kommer hem? Det vore kanske bra att be om annars.
Jag förstår att det är jobbigt att vara ensam hemma på permissionerna. Det blir stor skillnad på att alltid ha människor så nära till att plötsligt vara helt ensam. Telefonen är en bra uppfinning om det blir för tomt och tyst. Man kan ringa avdelningen på nätterna också. Bara prata en stund.
Jag fick ett JA! Inte så länge som det var tänkt från början för kommunen sa nej men jag kommer få 4 månader på beh.hem i sommar, glad som en sol just nu:)
Ska tänka på dig och hålla tummarna för att det blir bra för dig på ronden. Tyvärr har du nog rätt i att öppenvårdsläkarna och slutenvårdsläkarna är lite dåliga på att samarbeta och ofta styr platsbristen så de skriver ut lite fortare än de borde men jag tror på dig, du kommer klara det även om du blir utskriven för det känns som att du vill kämpa för att det ska bli bättre nu?! Kram!!!
2011-02-17 @ 07:15:40
URL: http://anorexivardag.blogspot.com