stolenmoments

SMS och hela baletten

2012-01-19 @ 11:30:39

Jag vill inte polisanmäla, jag vågar inte. Jag är sjukt feg när det gäller konflikter. Jag ger mig alltid. Smsen gör mig illamående och spyfärdig. Ja, det va en bidragande faktor till min ätstörning. Inte just smsen utan han som skickar dom. Varje gång slutade med att jag spydde som en gris och borstade tänderna med tvål. Och nu när han skickar sina äckliga sms får jag flschbaks och hela jag blir världens äckligaste varelse. Mardrömmar, snälla låt mig va. Ringde natten vid 03.30 hade PANIK. Men inatt ville jag inte att dom skulle komma, bara prata lite. En liten stund blev till en halvtimma. Efter kände jag mig lugnare. Somnade lite efter 4. Hoppas ni kan sova om nätterna, sömn gör mycket för både det fysiska och psykiska måendet. Kram Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det ska bli ett sant nöje att döda dig!

2011-05-01 @ 21:45:44

Det blir bättre

Som ni vet kollar jag nästan aldrig på TV.
Men nu kände att jag ville se på Det blir bättre och se om det verkligen kan bli bättre, om det stämmer!
Att Magdalena Graaf är en stark person kan jag inte förneka, för det är hon.
Jag vet inte alls hur jag skulle reagera i ennes situation. Men jag har egna erfarenheter från både fysiskt och psykiskt våld och jag kan tala om att jag är inte alls lika stark som hon. Allt kanske hade blivit så mycket bättre om jag bara hade vågat, men nu känns allt försent.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig va inte ett citat jag fått utan det Magdalena fick,
det citat jag fått och aldrig kommer glömma är -Jag dödar dig om du berättar, eller
-Om du gör motstånd eller skriker kommer du få mycket ondare.

Men Magdalena va stark, hon är stark!
Men det är inte jag!

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

History Del 2

2011-04-06 @ 21:59:12

Del 2

 

Efter flytten va allt ganska okej. Jag tyckte bara att det va roligt att flytta och få inreda ett annat rum. Mamma och jag va så vana att va ensamma att det inte blev en så stor omställning. Två katter införskaffades och det blev hemtrevligt i vår inte allt för stora villa. Jag fick nya grannar som va i min ålder. Livet hos mamma lekte.

Men livet hos pappa hade förändrats drastiskt. Eftersom mamma nu försvunnit va pappa tvungen att skaffa sig en ny. Det blev en tjej som är 20år yngre än han själv. Personligen tror jag att hon varit på pappa innan pga hans pengar och då när mamma och pappa va tillsammans. Svinigt. Men hon flyttade in. Och ni kan ju bara tänka er hur hon va mot mig, jaa svinig. Efter varje helg eller de dagar hos pappa kunde jag komma hem med trasiga kläder. Varför? För att hon tog sönder dom. Mamma undrade alltid. Men vad säger man som barn, hur förklarar man de. Efter en tid kom mamma på att det inte kunde vara jag utan någon annan. Men med tiden slutade hon med de.

Jag va alltid tvungen till att hjälpa till att jobba. Jag gjorde allt som pappa sa till mig. För ja, jag va och är fortfarande rädd för honom. Jag började som 8åring laga mat, städa och jobba. Jag va tvungen helt enkelt. Det va inte längre roligt att vara ”hemma” för det är ändå mitt hem.

Pappa drack mycket. Dagtid som kvällstid, vardag som helg. Och hans sambo va inte alltid hemma. Samma yrke och mycket resande. Jag fick ta mycket skit då. Jag fick hjälpa pappa när han va så full att han inte kunde stå, när han inte kunde gå. Jag trodde så många gånger att han va död. Jag skrek ofta…pappa, pappa, pappa vakna. Ibland svarade han och ibland såg jag bara att han andades. Det va jobbiga kvällar. Men kanske inte de jobbigaste.

Del 3 kommer

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

History Del 1

2011-04-06 @ 09:46:50

Del 1

Allt började så bra. Jag är uppvuxen på landet med mamma, pappa, hästar, katter och en hund. Rena lyxen för ett barn. Miljön är underbar och att jag va ensamt barn gjorde inte så mycket då, jag hade ju alla djur att vara med och alla mina vänner på dagis och i skolan älskade att vara hos oss. Mamma älskade även att ta hem alla barn eftersom alla inte hade tillgång till djur och natur som vi.

Det va ofta pankakor och glass som stod på bordet när mina kompisar kom och det uppskattades från alla. Vi lekte, klättrade i träd, levde rövare i skogen och hittade på så där mycket bus det bara går att göra som barn. Jag va väldigt livlig av mig. Satt aldrig inne och lekte med dockor och sånt som tjejer ska göra. Det fanns inte på kartan. Jag va väldigt lydig som barn, gjorde alltid som mamma sa .

Men pappas yrke innebär mycket resande. Mamma fick ta mycket ansvar hemma. Med eget jobb, ta hand om gården och mig ensam. Ibland fick vi följa med på hans resor och då va det mest för att familjen skulle vara med, det skulle se bra ut utåt och i media. Vi blev som eskorttjejer kanske man skulle kunna säga. Så slutade med att mamma valde att skilja sig med pappa. Hon hade även börjat märka ett ytterst litet beroende av alkohol.

När mamma och jag då flyttade ensamma till en villa i samma stad började de som inte va så roligt för mig. Pappa började festa allt mer, dricka allt mer och vara allt mer borta. Jag tilldelades att va hos pappa varannan helg och när mamma inte kunde. Och så blev det.

Helgerna hos pappa innebar för mig jobb, jobb, jobb alkohol och kanske fest och kanske droger och mycket folk. Jag vande mig ganska snabbt. Jag va ändå inte så gammal. Men det va under denna perioden min äs började, under denna tiden jag började bli självdestruktiv.

Man kan säga att allt började när mamma och pappa valde att skilja sig. Innan hade mitt liv varit bra, då hade det allt kändes det som. Men nu ser jag såklart att min pappa va ju inte riktigt närvarande i min barndom med tanke på jobbet. Och mamma drog ett tungt lass när hon fick ta hand om allt.

Detta va upp till 8års ålder. Upp till den åldern hade jag det bra.

Del 2 kommer

Permalink Det förflutna Kommentarer (2) Trackbacks ()

When the children cry...

2011-02-17 @ 22:08:06

WHEN THE CHILDREN CRY

Jag minns alla nätter jag grät mig till sömns. Hur rädd jag va. Just då hatade jag inget, jag va ett barn. Allt va som det skulle trodde jag. Men allt stod inte rätt till, det vet jag idag. Allt jag fick vara med om.

Jag är född in i en värld ni alla inte vet om. En värld som ett barn aldrig skulle behöva vara i.

Jag är inget barn längre. Trotts de kan jag känna mig så liten. Jag fick ta mycket ansvar men också ta mycket skit. Jag gjorde allt, jag gjorde verkligen allt för att det skulle bli bra. Men vad fel det blev. Allt blev så fel och idag orkar jag inte längre. Jag orkar inte ha allt inom mig och de är mycket. Det va då allt det destruktiva började, för att orka leva.

Jag kan inte lita på någon, speciellt inte män. Jag hatar de, de hindrar mig i mitt sett att leva, i mitt liv

little child
dry your crying eyes
how can I explain
the fear you feel inside
cause you were born
into this evil world
where man is killing man
and no one knows just why
what we have become
just look what we have done
all that we destroyed
you must build again

 

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

De va då de

2011-01-08 @ 01:28:14

Got Me High

Känns ganska tungt just nu, men sånt är livet det är fullt av motgångar och medgångar!
Vill bara berätta men som kanske är det svåraste som finns  I youst want to close my eise
/2008-03-29

saker och ting är svåra att förstå man vill veta varför VARFÖR det har blivit som det har blivit oftast får man inte svaret i alla fall, inte de svaret man vill ha! de är nått man måste leva med, lära sig le ändå och gå  vidare som ingentin har hänt Now she hasn't slept in weeks She don't want to close her eyes cause she's scared that he'll leave They tried just about everything But it's getting harder now For him to breathe


/2008-04-01

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Songs for drinkers and other thinkers

2010-12-08 @ 21:43:30

Det förstör med än vad man tror...

Det är något jag har haft med mig i bagaget sen sju års ålder, alkohol. Jag va själv ganska tidig med att börja dricka. Hade min första fylla vid 13års ålder. Något jag ångrar. Det va för tidigt och inget jag direkt ville. Det är inte meningen att ”barn” ska dricka alkohol. Det för inget gott med sig, tyvärr. Självklart klandrar jag inte folk för att dricka. Jag kan själv ta ett par glas vin eller dylikt när jag är på fest och ibland mer, mycket mer. Men jag gillar det inte. Får sådan extrem ångest på kvällen eller dagen efter att jag helst undviker de.

 

Men att alkoholen har haft en stor inverkan på mitt liv är en sanning med modifikation. Jag önskar av hela mitt hjärta att det där lilla barnet som jag va hade sluppit se allt det hemska som förekom i mitt hem. Det är något som sitter kvar i mitt minne och undermedvetna. Att se vuxna människor bli förvandlade ju längre kvällen gick, hur de blev mer och mer påverkade och hur de helt tappade omdömet om verkligheten. Fruktansvärt vad alkohol kan sätta spår och ställa till det.

 

 

Nu ska jag försöka sova mer än vad jag gjort de två sista nätterna som i stort sätt bara har blivit ett par timmar per natt. Tyvärr har ångesten tagit över allt mer men jag känner att jag börjar må fysiskt bättre i alla fall. Tabletterna börjar försvinna ur min kropp och de gör att det går lite lättare att andas och hjärtat slår inte lika oregelbundet som innan. Skönt. Så det vore underbart att få sova. God natt. Snart i alla fall ;)

 

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

För några år sen...

2010-12-03 @ 22:01:55

Dagboksinlägg.

Ett dagboksinlägg från 07/08 någonting.
För ca: ett år sedan hade jag sån sjuk ångest över allt jag skrivit under alla år. Så vipps hade jag kastat allt i brasan. Alla dikter, texter, låtar och dagböcker.
Hemskt och ångrar det nu.
Men här kommer något jag lyckades hitta.

Ångest, Ångest, ångest. Tog den exakt sista Ataraxen nu, som jag hade sparat till ett nödtillfälle. Det nödtillfället blev nu. Jag blev som paralyserad innan. Helt sjukt. Jag bara stirrade rakt ut, blicken blev tom, hjärnan blev tom och jag blev som förstelnad. Just då kom mamma in och frågade om jag mådde bra? Då bröt helvetet löst. Vi började bråka. Panik,Ångest,Panik,Ångest…. Fick svårt att andas, kändes som om jag skulle dö. Jag vet att man inte kan dö av ångest men just då kändes det så. Ringde kompis, nej hon kunde inte, ringde annan kompis, hon va i skolan m.m. Jag va bara tvungen att försvinna. Försvann in på mitt rum. Tog fram rakbladen. Men lyckades för en gång skull bara kolla på dom och bara känna det vassa. Försökte tänka på att det snart är sommar. Men oj vad sugen jag va. Ville så gärna, ville dämpa ångesten, ville se blodet rinna och få känna, få ta bort all inre smärta. Tänker mycket på döden. Vill jag dö? Ibland är önskan om att få försvinna så stor att jag blir rädd för mig själv. De gånger jag misslyckats har jag efter ändå varit lite ”glad” över att jag just misslyckats men misslyckandet i sig ett helvete. Sova nu är ett faktum.  1Atarax va snålt av mig att spara, jag vet ju att jag måste ta 3-4st för att det ska få lite effekt. Hjärnspökena lever just nu sitt egna liv och min vänstra fot börjar domna bort. Att ångesten och paniken sakta har börjat styra mitt liv lixom maten har gjort i åratal stör mig. Att jag spyr och svälter i stort sätt varje dag förstör mig sakta innefrån. Att toaletten har blivit min bästa vän är sinnessjukt men ack så skönt.

Är detta ett såkallat liv? Att bli hånad av sin pappa för ens egna pigment, inte fan kan jag hjälpa de!!Allt känns som en jävla misär. Att överväga de ljusa tiderna, topparna och lyckan är för mig självklart men när de mörka dalarna och misslyckandet tar över är valet ett faktum.

Det är inte lätt, men vem har sagt att livet skulle vara lätt?

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det gör ont för varje hjärtslag

2010-10-20 @ 10:05:03

Det Förflutna och jag ser allt i svartvitt.

Jag har hjärtklappning. Ångest. Jag vill inte ha det såhär längre. Därför skriver jag av mig lite av mina tankar, här och nu.

Jag är född in i en värld av alkohol & droger. Jag har inte valt att behöva tillbringa halva mitt liv i den skiten. När jag va liten förstod jag inte, nä jag hade ingen aning om vad alla vuxna höll på med. Jag hade bara en magkännsla som sa att det inte riktigt va okej. Men vad gör man som ett barn? Man tror på dom vuxna i ens omgivning och litar på dom. Idag vet jag att jag blev manipulerad. Manipulerad till att göra saker som inte är okej.
Detta höll på ungefär mellan 8-12års ålder

Vissa av dessa saker som jag fick va med om, de sitter i som sten i ett berg. Stenhårt har de kravlat sig fast i min själ, i mina minnen och tankar. Vissa saker vill bara inte släppa taget. Jag är rädd. Jag har en ständig rädsla för att min fasad, min så hårt uppbygda mur ska rasa. Då kommer hela jag att rasa med. Det är läskigt.

Mitt förnuft har ändå infunnit sig till en viss del. Jag har kommit på VARFÖR jag i vissa samanhang uttrycker och beter mig på ett visst sett. Mina vänner fattar inte. Jag förstår att dom inte fattar. För vem förstår en person som aldrig har berättat. Jag känner mig så dum. Jag skrapar ständigt mina knän ytterligare och igen, igen och igen. Det blöder och gör ont. Hela jag blöder.

Jag ber dig. Snälla pappa. Kan du inte för en gång skull låta mig leva mitt liv. Jag ber dig.

/Din enda dotter Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

You can't help me, cause no one knows

2010-10-08 @ 22:14:11

Tänk att berätta kan va så jobbigt.

Jag tycker synd om min lilla mamma. Hon vet inget, inget om mitt liv. Ni kan kanske förstå att jag inte är så lätt att ha med å göra när man inte mår bra psykiskt. Mamma frågar mig varför jag gör si och så men jag svarar aldrig eller så ljuger jag. Skammligt. Men jag skulle aldrig kunna berätta. Hon skulle aldrig klara av sanningen. Jag vet att hon är så känslig och hon skulle bli helt förstörd. Jag skyddar henne från det. Jag låter henne vara lyckligt ovetande trotts att hon märker att jag blivit anorlunda och inte mår bra. Men vad gör man inte för sin lilla mamma?

Det förflutna:

Det va en vanlig helg hos min far. Onykter som vanligt. Jag vet att jag va rädd, rädd för att aldrig veta. Jag va på mitt rum och lekte. Det va kväll och mörkt ute. Det va kallt och rått i vårt stora hus. Jag hörde hur dörren ut öppnades och slogs igen. Jag sprang ut från mitt rum för att se vad som hände. Jag såg att pappa gick ut, ut mot bilen. Han tog den och körde iväg. Jag blev så rädd. Han va ju onykter. Vad skulle hända? vart skulle han? Han kom ialdrig tillbaka den kvällen. Jag fick sova ensam. Eller sova och sova...

Jag va ju bara ett barn. VARFÖR?

Nu är jag vuxen, eller?


/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nobody said it was easy.

2010-09-26 @ 17:56:03

Varför?

Jag har ständigt den frågan snurrandes i mitt huvud. Varför? Varför blev det som det blev, varför händer detta just mig varför, varför, varför....?

Jag vet att det finns tusentals med barn och ungdommar som fått/får stå ut med samma sak som jag gör och har fått gjort under alla dessa år. Jag beundrar dom som har klarat sig igenom allt och orkat med sitt eget liv och allt som hör där till. Allt lidande man får gå igenom. Det är inte rätt, man ska inte behöva stå ut med alllt. Allt som egentligen är så fel... Men ibland har man inget val.

Fortsättning på min helg från förra inlägget... Det slutade med att jag gick ut från toan. Jag vågade inte va kvar där. Jag letade förbrilt efter pappa. Jag visste inte var han va och i vilket tillstånd. Jag visste då hur han kunde bli och jag hade fått ta hand om honom många helger innan detta skedde. Tillslut hittade jag honom i en utav våra skinnfotöljer. Han hade mer eller mindre somnat där bland allt folk som vinglade om kring runt om i huset. Med hög musik på och många röster tog jag pappas arm och skakade på honom. Jag ropade pappa, pappa vakna... Han vaknade inte. Jag blev så rädd. Trodde han va död. Det va inte första gången jag trodde de, men situationen med så mycket äckligt folk runt om blev jag förtvivlad när jag inte fick honom att vakna. Jag blev jätteledsen. Men såg att han andades och vred på huvudet. Han va full, inte bara full ASPACKAD. När min pappa är full kan han bli aggresiv, arg och mycket oförutsägbar. Man vet aldrig vad han tänker eller kan göra. Slutade med att jag gick där ifrån helt förstörd.

Det hände mer hämska saker den kvällen. Jag fick va med om mer, mer saker jag gärna önskat aldrig hade hänt. Jag fick se saker jag önskar att jag sluppit se. Men tiden har haft sin gång och det som hänt har hänt. Jag har nu börjat inse allt. Att de äckelgubbarna gjorde va fel och att det inte va mitt fel. Fast att jag hela tiden har tagit skulden själv. Det gör jag till en viss del fortfarande. Jag vet aldrig om tankarna kring detta kommer att försvinna.

Detta va en liten händelse som har speglat lite av mitt liv. Ett liv som jag aldrig levt. Jag vill leva eller vill jag dö. Inget mitt i mellan.

kvällssol

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Världen håller andan.

2010-09-25 @ 22:46:33

Snurra min jord igen.

Fortsättning... Jag minns en helg. Jag va 9år tror jag. Det va mycket folk hemma. Jag va ensamt barn, som alltid (jag är enda barnet). Det va mest äldre män 30-60år typ. Inte många tjejer. Jag lekte på mitt rum. Jag hörde hur det skålades och hur ölburkar öppnades. Jag hörde röster som skrek och sjöng. Kvällen hade bara börja.

Efter att mamma lämnade pappa är det jag som har fått ta hand om alla sysslor hemma som att städa, laga mat och sköta migsjälv när jag varit där. Har även fått jobba ute på vår gård. Om jag inte gjorde de jag blev tillsagd blev pappa mycket, mycket arg. Va vanligt att han mitt på dagen kunde gå och öppna en öl. Då förstod jag inte. Eller det kanske jag gjorde men jag ville inte se, jag blundade. Jag visste redan då hur kvällen skulle sluta.

Tillbaka till helgen...De dansade och sjöng kareoke i vardagsrummet. Klockan började dra sig mitt midnatt och festen va i full gång. Jag bestämde mig då för att gå och lägga mig. Jag gick till toaletten för att borsta tänderna, kissa och borsta mitt hår. Då ligger det en man i duchen, han ligger och spyr. Det hänger en annan man över toaletten, han spyr också. Det står en man upp, han drar in något i näsan. Som om han tog näsdroppar eller något(trodde jag då). Jag va lyckligt ovetande men rädd, mycket rädd. Jag gick aldrig på toa den kvällen...

Nä, okej... fortsättning följer pallar inte mer nu.

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tiden läker inga sår.

2010-09-24 @ 21:50:02

Det man gör är att skjuta fram sina problem,
tills en en tid då allt kommer upp igen
.

Jag tänkte fortsätta lite med min historia. Men går nog ganska försiktigt fram och kanske inte skriver med riktigt allt, de kan bli för jobbigt. Det finns fortfarande saker ingen vet. Saker jag knappt vågar tänka på.


D
et blev i alla fall bestämt att jag skulle vara hos pappa varannan helg och bo hos mamma i veckorna. Jag skulle va hos pappa när mamma va tvungen att åka bort eller annat.
Som liten sov jag alltid i samma säng som mamma eller i mellan mamma och pappa när han va hemma. Men nu skulle jag helt plötsligt sova ensam i mitt mörka rum ute på landet. Pappa tyckte jag skulle de. Jag va rädd och tyckte inte om det alls. Pappa hittade sig snabbt en ny tjej. En tjej som vi hade vetat vem hon va sen hon va 18år. Hon va inte snäll mot mig. Jag förstog aldrig varför. Jag hade inte gjort henne något ont.

Tiden gick och pappa blev konstigare och konstigare. Min pappa har ett fysiskt slitsamt jobb och därför lite krämper här och var. Han är inte pur ung längre och de va han inte då heller. Mycket starka mediciner i kombination med alkohol. JA, ni hör ju. Det kan aldrig sluta bra.

Detta fick jag va med om många av mina helger. Alkohol, droger och festande.
Det kom att bli många jobbiga nätter där och anledningen till att jag är anonym i min blogg beror på att om jag skulle skriva vissa saker skulle många i vårt avlånga land veta vem jag och min pappa är. Min pappa är nämligen "känd". Känd inom sitt yrke. Om något händer honom, vipps så står det i blaskan dagen efter. INTE KUL.
Jag hoppas ni förstår. Fortsättning följer...

Fear

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Real life

2010-09-23 @ 23:15:53

Tillbaka till real life.

Har släppt nästan alla tankar när jag varit borta. Kvällarna är värst, då dyker ångesten upp fast att man har bestämt att den inte får komma. Jag har ändå klarat mig ganska bra. Men det är nu när man kommer hem, när jag kom tillbaka till mitt liv igen som hjulet börjar snurra igen.

Att man aldrig kan få vara ifred från sina egna tankar. Man kan stänga ute andras, fast en själv tampas man alltid med hur mycket man än vill eller inte. Man kan aldrig springa ifrån sig själv helt och hållet.

Jag har sprungit ifrån mig själv sen jag va sju år.
De va då allting började...

Jag va sju år skulle snart fylla åtta. Mamma och pappa skilldes. För mig kändes det just då inte som något "viktigt" utan bara ganska kul att få ytterligare ett rum att bostätta sig i. Pappa va nästan aldrig hemma. Mycket resande med jobbet och mamma och jag va bara med ibland som stöd.


Vi visste inte vad som hände när han va borta men allt som hände här hemma då lades i mammas händer. Det är mycket att ta hand om då vi bodde (bor) på en gård och hon hade sitt eget jobb att sköta plus att ta hand om mig. Mamma började märka något på pappa. Hon förstog att allt inte va okej. Så vi flyttade. Mamma och jag. Till ett hus i samma samhälle så jag skulle kunna fortsätta skolan.

Det gjordes upp så att jag skulle bo hos pappa varannan helg.
Dessa helger kom att bli de värsta helgerna i mitt liv...

sedär

 

/Minna

Permalink Det förflutna Kommentarer (1) Trackbacks ()