stolenmoments

• Ut ur mörkret
• Fel fel fel...
• Akuten och mycket mycket mer
• En händelse på psyk
• Trött som en gnu
• Drömmer och försvinner
• Social forbi
• Tejpning
• Stallet nästa
• Allt i ett
• Personal
• Personal
• Massor av snurrande tankar...
• En knäpp dag på psyk
• Inaktiv
• Tidningen :(
• Nattpatrullen
• Vad har hänt?
• Sorry for the bad update
• Känner mig som ett dregg

• Dagens
• Det förflutna
• Min musik
• Psykiatrin
• Tankar

• Mars 2014
• Januari 2014
• Juni 2013
• Januari 2013
• December 2012
• November 2012
• Oktober 2012
• September 2012
• Augusti 2012
• Mars 2012
• Februari 2012
• Januari 2012
• December 2011
• November 2011
• Oktober 2011
• September 2011
• Augusti 2011
• Juli 2011
• Juni 2011
• Maj 2011
• April 2011
• Mars 2011
• Februari 2011
• Januari 2011
• December 2010
• November 2010
• Oktober 2010
• September 2010
• Augusti 2010

Jag lever i ett ständigt mörker.

Mörkret tar över allt ljust i mitt liv.
Det känns som om jag ständigt vimsar runt i ett mörkt rum och aldrig hittar ut.
Men jag vet att om jag letar länge kommer jag finna något, vad vet jag inte.

Stygnen på handleden stramar. Jag kan knapt böja handen.
Men penecilinet har börjat hjälpa och inflamationen börjat lägga sig.
Mina hjärnspöken är just nu jobbigare än vanligt. Kanske för att jag haft en helvetesvecka,
både med maten och mitt självskadebeteende.

Livet är inte lätt men vem har sakt att det ska va de?

/Minna

Höjning...

Träffat läkaren. Fått höjning på seroquelen och bytt Imovan mot Stilnoct.
Vi måste försöka med allt annars riskerar jag inläggning sa som.
Det vill jag inte.

Har ont idag, hoppas penicillinet verkar och hoppas jag får sova inatt.
Allt blir så fel.

Nu inväntas natten, en kille som kommer.
Gillar jag inte!

/Minna

Fyy fan.

Livet kan va så otroligt orättvist.

Och igår hade jag en riktigt hemsk dag.

Jag hade sovit hos en kompis och det blev inte mycket sömn för min del. På förmiddagen får jag reda på att hennes pappa har fått cancer och hon blir helt förstörd. Åkte till behandlingsenheten och där va det riktigt jobbigt. Så när jag kom hem hade jag sjuk ångest. Ringde till mitt boendestöd men dom svarade inte. Och sen hade det gått för långt. Min ångest hade blivit så hög att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Så jag skar mig. Sen kom mitt boendestöd med vb medicin, blev lite lugnare. Hon sa att vi skulle åka till akuten men jag ville verkligen inte. Men tillslut fick hon med mig. Och såklart skulle en gammal klasskamrat stå i luckan på akuten. FAN. Men sen fick jag träffa en läkare i alla fall. Hon sa att om jag skurit 1mm till så hade jag skurit av alla nerver i handleden och då hade jag inte kunnat använda handen mer. Så hon sydde.

 

Inte nog med de så ville hon skicka över mig till psyk, men jag ville verkligen inte. Men då sa hon att om jag inte åker så skriver hon ett tvångsintyg och då va det ju bara för mig och mitt boendestöd att köra bort dit. Så sen fick jag sitta där ett bra tag. Fick tillslut träffa läkaren, jag sa att allt va bra och att jag bara ville hem och sova så efter 2min fick jag gå… Vilket jävla rabalder det blev. Nu ska jag snart till behandlingsenheten igen och träffa min terapeut och en läkare. ÅÅÅÅ Har fått penecelin för såret också, tydligen en riktig hästkur enligt mitt boendestöd. Jag är helt dum i huvudet känns det som. Mamma blev helt galen när hon fick höra allt också.

Fan jag orkar inte

/Minna

Story...

Att va på psyk kan va det värsta som finns. En helt instängd värld. Men självklart kan det va en trygghetn när livet blir för farligt för att levas ensam.

Det finns händelser på psyk som jag kan se tillbaka på som jag kan skratta över och självklart finns det sådana gånger jag skulle vilja gråta över också. Men här kommer ett minne som jag kom att tänka på igår som fick mig att skratta.

Det va en solig dag och jag hade tjatat mig ut på en promenad som vanligt. När vi kom in kom också en lite äldre dam in och hade plockat blommor som vi kunde sätta i en vas på bordet.
Hon gav blommorna till personalen som skulle gå och hämta en vas, personalen va precis på väg ut och skulle sätta dom på bordet när jag frågar - Vad är det för blommor? Det är guldregn sa damen, jaha... sa jag, det är sådana som är giftiga va? Personalen hörde vår konversation och helt plötsligt hade hon vänt på klackarna med blommorna i handern och sa... Ja men blommorna va ju till personalen och så gick hon in och satte dom i personalrummet.

Hahaha... Trodde hon seriöst att jag skulle ta blommorna och förgifta mig med dom? haha

Men det va ganska kul och se hur hon reagerade, ojojoj... ;)

Kanske inget att skoja om egentligen för det finns säkert folk som skulle kunna göra de. Men just då såg det ganska kul ut ;)

/Minna

Efter en utekväll...

Svårt att sova, nattpatrullen dök upp med vb medicin, somnade, vaknade och trodde att allt jag drömt om hade hänt.
Som tur va så va det inte så.
Men det blir en heldag med två psyk tjejer. Ska bli kul, dock tar den ena energi men den andra ger så jag hoppas det jämnar ut sig.
Sen blir det en helkväll hemma hos mamma med halva släkten. Ser jag inte fram imot.

Men kvällen blev bra igårmed goda vänners sällskap. Tills jag kom hem då, men jag får försöka se det som va bra och komma ihåg de.

Träffa läkaren på Onsdag, kommer få starkare medicin.
Vet inte vad jag ska stå i den frågan. Men jag får väl helt enkelt försöka lite på henne (vikarie).

Hämskt de som hänt i Oslo. Har ett par vänner där, eller ganska många.
En av dom kanske har fått nack skador efter bomben. Dom andra va oskadda.
Tänker på alla nära och kära.

Tänk vad mycket ondska det finns i världen.

/Minna

Vad musik kan göra...

Lyssnar på texten, känner melodin och försvinner på lätta moln.
Att få försvinna från livet ett tag kan vara ganska skönt och faktiskt ganska enkelt,
i alla fall ibland. Och med lite extra piller går det enklare.

/Minna

Social forbi?

Nej, jag kan inte säga att jag har jobbigt för stora folksamlingar eller träffa andra mäniskor.
De jag tycker är jobbigt är att gå på tex stan när det är mycket folk för att då känner jag oftast fler.
Exakt så va det idag. Jag va på behandlingsenheten och så skulle jag och några till med personal gå en runda.
Då sa en att vi kunde gå till stan och alla tyckte de va en bra ide. (utom jag)
Och oj vad folk de va. Fick panik. Gick bakom personalen för att synas så lite som möjligt. Och visst, jag vet inte hur många jag hejade på och fick stanna och prata med. Till slut sa personalen till mig -jag förstår att du tycker det är jobbigt.

Tack.

/Minna

Vägra psyk eller soma-sidan.

Igår när mitt boendestöd kom såg hon en arm inlindad i allt som gick att linda den i.
Jag hatar att visa mina sår, det värsta jag vet. Men hon lyckades tjata till sig de.
Oj, detta måste vi nog åka in med. NEJ sa jag.
Jag hade verkligen ingen lusst att åka till psyk eller till vanliga akuten för att sy.
Så det fick bli ett hemmarbygge.

Och så kom jag till behandlingsenheten idag. En sköterska ville kolla på det.
JAHA tänkte jag, och hon fick göra de. Tejpade om det och sa att detta hade behövts sy.
Mmm det visste jag redan men hade ingen lusst.
Det jobbiga va att hon sa att jag kanske va tvungen att åka till vårdcentralen och få pencelin om det blir värre.
Ååååå... Hatar mig själv lite smått idag! Grrr

/Minna

Ska bli skönt...

att umgås med några stora varma pälsiga djur som faktiskt inte dömmer än för någonting,
fast visst blir man mer axepterad med en morot i handen.
MYYYS

/Minna

Aldrig en sak i taget...

Jag kan aldrig göra en sak i taget.
Jag kan inte BARA kolla på tv eller BARA sitta vid datorn,
utan jag måste helst städa, diska, skriva eller lyssna på musik samtidigt.
Jo visst, jag får saker gjort för jag gillar inte att lämna det halvdant,
men jag önskar att jag junde göra BARA en sak i taget.

Någon som har samma problem?
Tror det är min rastlöshet som spökar.

/Minna

Semesterbyte

Jag är en ganska social person och har inte alls svårt för att träffa nya människor. Jag har under dessa snart 4veckor haft 2st boendestöd och dom 2 har jag börjat dela med mig lite gran av mig själv för. Men det är jobbigt nu när det är semesterbyte att då veta att dessa 2 är borta i 4veckor och att det nu kommer helt nya ansikten. Jag känner inte för att ”börja om” och dela med mig mer av mig själv till fler personer. Det räcker med dom två. Men hur gör man nu då? När man inte har tillit till dom som kommer. Förhoppningsvis kanske dom är superbra och att det kommer gå bra, men lite nervös blir jag. Men nu kommer min terapeut tillbaka på behandlingsenheten. Det känns okej. Ska träffa henne i morgon.

 

/Minna

Semesterbyte

Jag är en ganska social person och har inte alls svårt för att träffa nya människor. Jag har under dessa snart 4veckor haft 2st boendestöd och dom 2 har jag börjat dela med mig lite gran av mig själv för. Men det är jobbigt nu när det är semesterbyte att då veta att dessa 2 är borta i 4veckor och att det nu kommer helt nya ansikten. Jag känner inte för att ”börja om” och dela med mig mer av mig själv till fler personer. Det räcker med dom två. Men hur gör man nu då? När man inte har tillit till dom som kommer. Förhoppningsvis kanske dom är superbra och att det kommer gå bra, men lite nervös blir jag. Men nu kommer min terapeut tillbaka på behandlingsenheten. Det känns okej. Ska träffa henne i morgon.

 

/Minna

Varning för inget positivt...

Några dagar nu har jag bara mått sämre. Det som från början började ganska okej, tog ett steg i taget och började känna mig stabilare har nu börjat kännas ostabilt igen. Jag kan känna rädsla för mig själv, för mina handlingar och jag litar inte på mig själv alls. Personalen har funnit mig ett antal gånger på toaletten helt nerblodad och skakandes och hyperventilerat, svimmat och allt som hör där till. En har ringt ambulans, en har ringt förstärkning och en fick bara panik men lugnade sig. Men jag vill inte utsätta dom för de, och inte mig själv heller. Jag orkar inte.

 

 

/Minna

Hahaha...

I all trissdess och bland all ångest och oro skulle helgpersonalen få oss patienter att göra något roligt. Vi va nog inte mer än 10st patienter inlagda och 2hade perm. En lördag och jag hade ej ut ändas med personal. Jag tjatade alltid om promenad för jag ville ut och få luft. Solen sken och det va superfint väder ute.  På helger är det bara tre personal 2skötare och 1ssk. Och det va min favorit som jobbade L som jag berättat om innan, hon som satt vak åt mig och som fick mig att överleva. Hon och en annan skötare bestämde att alla skulle följa med ut och gå till en park som ligger ca:20min gångväg från psyket. Vi skulle ha fika med oss och dricka kaffe m.m. Tillslut blev vi 6patienter som följde med.

Men nu kommer det pinsamma. Hahahaha… Fika för 6patienter och 2personal blir ganska tungt och en gigantisk korg och hur skulle vi orka bära den? Jooo… då kom 1personal på att vi skulle ta den på en rullstol, hahaha… oj vad jag skrattade och sa ALDRIG att jag går med er in till stan med en fikakorg i en rullstol. Men tillslut fick jag ge mig och visst va det supersmidigt men oj vad vissa glodde och som tur va va det inte alls mycket folk ute kl:10.  Allt blev toppen och det kändes som om förmiddagen sprang förbi och att alla för en stund släppte alla problem. Tack för den bra personalen som förgyllde vår dag på psyk

 

/Minna

Min lilla bubbla och jag.

Förlåt, förlåt förlåt för dålig uppdatering och riktigt uselt bloggläsande,
men just nu är jag ganska instabil i mitt mående.
Datorn som innan lockade en aning har helt varit ointresant i ett par veckor så som hela livet har varit.
Men jag kämpar på, tyckte så synd om mitt boendestöd igår då hon fick se en nerblodad minna som hyperväntilerade och hade djupa sår i handleden. Dom är tydligen inte vana att se sådant. Men inget ambulansringande denna gången, bara lite hjälp med tejpning. Ja för just då ville jag dö.

Annars så har jag också gått upp i vikt, dels av min medicin och dels av en hel del hets... Illa...

Måste kila...

Tänker på er massor

/Minna

Till råga på allt.

Självklart kom tidningen fram igår och började plåta och sen skulle dom såklart prata med mig också.
Jag som hatar att vara med på kort och nu när jag vet att jag har gått upp i vikt också. Fan, tänk om jag inte känner igen migsjälv? Tänk om jag ser ut som en valross eller något. ÅÅÅÅ

Nu har jag fått Apdos. Käner mig som en gamal pansionär, men men.
Min läkare glömde att ta med en tablett i dom också, jaha, klant av han.

Just nu har jag sjukt fullt upp. Mina dagar planeras in i minsta detalj för att allt ska passa med vänner, boendestöd, behandlingsenhet, nattpatrull och allt annat. Ja det är riktig planering som behövs.

Men idag ska jag iväg hela dagen, känns ganska jobbigt så jag har varit iväg exakt 2hela dagar nu. Kommer knappt ihåg när jag va hemma senast känns det som.

Men jag hoppas det går bra för er och att ni får njuta lite utav sommaren.
Tänker på er.

/Minna

Pjuu...

Nja, ingen direkt personkemi där inte.
I min nattpatrull finns det ca: 10-15personer som jobbar. Till mig kommer dom kl.22-22.45. Vissa stannar som dom ska och vissa kan vara så ointresserade att dom går efter 10min och då känner jag inte för att anstränga mig för att lära känna dom heller. Idag kom en sådan person som jag inte direkt "klickar" med och faktiskt kan det vara lite jobbigt när det kommer en sådan på kvällen. Varför vet jag inte riktigt, men tror jag är lite mer sårbar på kvällen. Han ska komma i morgon också så jag funderar på att passa på att sova hos en vän.

Annars så ville hon som jobbade kväll igår ett jag skulle åka till psyk. Men jag tänker inte, ALDRIG. På onsdag firar jag 3veckor hemma. Nöjd :)

God natt på er :)

/Minna

The story...

Jag skulle åka iväg. Andas lite annan luft och kanske försöka ta semester från mitt egna liv.
Men som det gick och kanske blir jag inte förvånad.
Jag körde och med en packad bil gav jag mig av men kom ändast 10min hemifrån då jag blir påkörd av en annan bil bakifrån. Så jag va helt enkelt med om en bilolycka. Inte en liten sådan utan båda bilarna blev skrot och jag fick föras med ambulans fixerad vid en bår och gick igenom alla röntgenaparater som gick.
Dock klarade jag mig med lindrigare skador och både polis och ambulans sa att jag hade haft änglavakt. Om jag hade haft min egen bil hade jag troligtvis varit död sa dom men som tur va hade jag en lite nyare och mer krocksäker bil.

Så jag fick va med om en nära dödenupplevelse och tänk vad livet kan ha snabba vändningar.

Nu ska jag dra till behandlingsenheten.

Puss på er

/Minna

Men efter allt som har hänt har det varit ganska mycket.

Och jag har knappt suttit vid datorn och varit väldigt osugen på att lägga energi på bloggen.
Bara så ni vet.

Just nu sitter jag svättig och äcklig. Jag har damsugat här två gånger idag efter att min vovve varit här och hälsat på. Hårigt och grusigt och det tål jag inte ;)
Sen har jag planterat nya blommor eftersom alla mina dör. Men NU ska jag minnsan få dom till att överleva.

Det är fortfarande jobbigt efter den olyckan som hände men jag börjar repa mig.
Men jag känner mig fortfarande väldigt neggativ till allt just nu. Men jag börjar få lite struktur på dagarna ändå och mitt boendestöd och nattpatrull stöttar mig.

Hoppas det går bra för er andra.
Massa kramar

/Minna

Det där med känslor.

Sportify är på högsta volym,
så också ångesten.
Allt jag tycks lägga händerna på blir fel,
men kanske för att det är jag som är felet.

Fan va gutt det skulle vara och köra lite Russian Roulette

Varning för inget positivt.

Ja, resan kunde blivit bra, kunde blivit som vi väntat oss. Men självklart ska oturen förfölja mig.
Slutade i ambulans utburen på bår, en kväll på akuten, röntgad i alla möjliga tunlar och en inställd resa.

Jag som hade bestämt att min förra vistelse på akuten skulle va min sista på ett bra tag, och vad händer! Man hamnar där så fort man ska göra något som jag faktiskt så fram emot.

FanFanFanFanFan

Men dom sa att vi har extrem tur som lever.
Och vad ska man säga. HÄR ÄR JAG!
Tvivlandes om jag överhuvud taget ska försöka leva eller bara ge upp.
Allt går ju fel vilket som.

Nej inget positivt här inte.

/Minna