stolenmoments

Tankar kring ÄS

2010-11-04 @ 14:38:06

Många tankar.

Jag som många andra människor tänker ofta på mat. Detta i flera olika sammanhang i livet. Jag har personligen varit ganska medveten om mitt matintag i stort sätt hela mitt liv men dock inte haft ett kontrollbehov av det hela tiden.

 

När jag som elitidrottare var mest aktiv tänkte jag mycket på att jag skulle få i min tillräckligt med energi för att kunna prestera och under den perioden slank det ner både det ena och det andra. Men det kändes bara helt okej. Jag gjorde ju av med det.

 

Men innan min dåvarande idrottskarriär hade jag en period i livet då allt va svårt. Jag gick i 8an på högstadiet  och allt handlade om utseende, dyra kläder, synas och höras. Jag va inte en av dom. Jag hade mycket i skolan med min idrott, mormor och pappa. Allt på en gång. Mormor dog, pappa blev tagen för rattfylla, skolan gick skit och min idrott blev påverkad. Livet rasade och det gjorde jag med.

 

Jag sörjde mormor, skämdes över min pappa då ALLT hade stått i tidningen. Jag slutade äta. Jag hade ingen lust, ingen matlust.  På två veckor gick jag ner 8kg. Jag orkade inte vara med på gympan, skolkade från lektioner m.m. Vad hände?

 

Jag blev kallad till skolsköterskan som sedan tog kontakt med min mamma. Dom hade gemensamt koll på mig och mina matvanor. Tankarna om att jag va tjock och ful fanns där hela tiden. Men jag ville inte heller förlora det ända jag hade i livet. Det ända jag någonsin aldrig ville sluta med. Min idrott. Det fick mig att kämpa tillbaka. Det tog ett tag.

 

Det va när jag blev skadad. För ca3år sedan mitt liv började rasa igen. Jag va tvungen av fysiska skäl att trappa ner från elitnivå till ”vanlig”. Det som blev fel då va att istället för att svälta mig själv kunde jag inte sluta äta. Eftersom jag alltid har ätit väldigt mycket för att orka. Jag åt och åt och åt…. Tillslut när jag märkte att jag började gå upp i vikt och få fett på mage, lår och armar (som jag inte haft innan) började jag må skit men jag kunde fortfarande inte sluta äta. Jag blev självdestruktiv igen (va lite det som barn också) och började kräkas upp allt jag åt. Ville bli av med allt, ville bli ren, ville inte bli tjock, ful och äcklig. Detta va heller inte första gången jag kräktes utan gjorde det lite som yngre med men då av andra orsaker.

Men jag frågar mig själv VARFÖR? Varför håller jag på som jag gör? Dämpar ångesten med mat. Det hjälper bara en stund. Jag förstör mig själv men det är ingen som ser. Det är ingen som ser på en människa som är bulimiker. Varför väljer jag inte den smala vägen om jag nu vill förstöra mig? Jag gillar att ha den kontrollen. Men fan. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill komma.

 

Varför väljer man det ena eller det andra? Just nu är jag som besatt av mat i perioder. Kan inte släppa det ur tankarna en sekund. Det ända jag tänker är hur jag ska ta mig hem så jag ska kunna hetsa ifred. Och förr va det ända jag tänkte på hur jag skulle kunna komma undan middagen hemma och i skolan utan att någon skulle märka. Fan va lustig jag är. Jag missbrukar mat.

 

FAAAN ÅNGEST! ÅNGEST! ÅNGEST JAG HATAR DIG, JAG HATAR MIG SJÄLV SÅ JÄVLA MYCKET!

Sorry för ett helt fuckt upp inlägg! FÖRLÅT.

/Minna

Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()


Kommentarer

Postat av: linnéa

bra skrivet

kram

2011-05-18 @ 23:33:48
URL: http://flyfranallt.blogg.se/


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback