För några år sen...
2010-12-03 @ 22:01:55
Ett dagboksinlägg från 07/08 någonting.
För ca: ett år sedan hade jag sån sjuk ångest över allt jag skrivit under alla år. Så vipps hade jag kastat allt i brasan. Alla dikter, texter, låtar och dagböcker.
Hemskt och ångrar det nu.
Men här kommer något jag lyckades hitta.
Ångest, Ångest, ångest. Tog den exakt sista Ataraxen nu, som jag hade sparat till ett nödtillfälle. Det nödtillfället blev nu. Jag blev som paralyserad innan. Helt sjukt. Jag bara stirrade rakt ut, blicken blev tom, hjärnan blev tom och jag blev som förstelnad. Just då kom mamma in och frågade om jag mådde bra? Då bröt helvetet löst. Vi började bråka. Panik,Ångest,Panik,Ångest…. Fick svårt att andas, kändes som om jag skulle dö. Jag vet att man inte kan dö av ångest men just då kändes det så. Ringde kompis, nej hon kunde inte, ringde annan kompis, hon va i skolan m.m. Jag va bara tvungen att försvinna. Försvann in på mitt rum. Tog fram rakbladen. Men lyckades för en gång skull bara kolla på dom och bara känna det vassa. Försökte tänka på att det snart är sommar. Men oj vad sugen jag va. Ville så gärna, ville dämpa ångesten, ville se blodet rinna och få känna, få ta bort all inre smärta. Tänker mycket på döden. Vill jag dö? Ibland är önskan om att få försvinna så stor att jag blir rädd för mig själv. De gånger jag misslyckats har jag efter ändå varit lite ”glad” över att jag just misslyckats men misslyckandet i sig ett helvete. Sova nu är ett faktum. 1Atarax va snålt av mig att spara, jag vet ju att jag måste ta 3-4st för att det ska få lite effekt. Hjärnspökena lever just nu sitt egna liv och min vänstra fot börjar domna bort. Att ångesten och paniken sakta har börjat styra mitt liv lixom maten har gjort i åratal stör mig. Att jag spyr och svälter i stort sätt varje dag förstör mig sakta innefrån. Att toaletten har blivit min bästa vän är sinnessjukt men ack så skönt.
Är detta ett såkallat liv? Att bli hånad av sin pappa för ens egna pigment, inte fan kan jag hjälpa de!!Allt känns som en jävla misär. Att överväga de ljusa tiderna, topparna och lyckan är för mig självklart men när de mörka dalarna och misslyckandet tar över är valet ett faktum.
Det är inte lätt, men vem har sagt att livet skulle vara lätt?
/Minna Permalink Det förflutna Kommentarer (0) Trackbacks ()